26 april - 31 december 2006

 

För snart fyrtio år sedan konstruerade Carl Johan De Geer en fotoautomat av en grön ölback i trä. Inuti hade han byggt upp ett landskap med små plastfigurer. En kamera (Olympus Pen halvformatskamera) var placerad i landskapet så att den inte syntes, och den som följde uppmaningen ”tryck på knappen” blev fotograferad. Fotoautomaten ställdes ut och konstnären gick till galleriet varje dag och bytte film i kameran. Resultatet blev ett par tusen negativ uppdelade i tre delar. Först provades det hela ut under hösten 1967 hemma hos familjen De Geer i den lilla lägenheten på Smedslättstorget i Bromma. Där samlades teatermänniskor och andra bohemer till fester och spexade framför fotoautomaten. Den personliga inredning och egna tyger kan anas i bakgrunden. Därefter ställdes fotoautomaten ut på Galleri Karlsson på Vidargatan i Stockholm mellan den 17 februari och 17 mars 1968. Galleriet var ett centrum för medarbetarna i tidskriften Puss och flitigt besökt av kulturmänniskor. Slutligen visades den under tio dagar i oktober 1968 i utställningen Rum på Form Design Center beläget i första Hötorgsskrapan på Sveavägen.

Moderna Museet har nyligen förvärvat ett urval på drygt 350 av denna samling svartvita porträttfotografier från tiden. Vi möter konstnären själv, hans familj och vänner, mer eller mindre kända konstnärer, skådespelare och musiker. Vi hittar Olle Adolphson, Håkan Alexandersson, Jonas Cornell, Marie-Louise Ekman, Gösta Ekman, Agneta Ekmanner, Fatima Ekman, Folke Edwards, John-E Franzén, Olle Granath, Ernst Gunther, Birgitta Hahn, Judith Hollander, Einar Heckscher, Helena Henschen, Lars Hillersberg, Boel Höjeberg, Bosse Karlsson, Kerstin Manker, Per Myrberg, Leif Nylén, Tor-Ivan Odulf, Ludvig Rasmusson, Torkel Rasmusson, Ted Ström, Inez Svensson, Stefania Svenstedt, Rebecka Tarschys, Meta Velander, Jojje Wadenius med flera. Vi möter också en mängd okända personer, barn och vuxna, äldre och yngre besökare på utställningarna. Porträtten är kopierade två och två, vilket skapar oväntade och spännande kopplingar i presentationen.

Carl Johan De Geer (f. 1938) har varit verksam som fotograf, filmare, musiker, författare, bildkonstnär, scenograf och textildesigner. Han är utbildad vid Konstfackskolan i Stockholm 1959–63 och tillhörde senare kretsen kring tidskriften Puss. Bland annat gav han och Jan Hannerz 1970 ut bildromanen Pengar eller livet på Bonniers, som ursprungligen publicerats i Puss. Tillsammans med vännen Håkan Alexandersson skapade han de populära barnprogrammen Tårtan (1972), Doktor Krall (1974) och Privatdetektiven Kant (1983). Han spelade trombon i orkestrarna Gunder Hägg och Blå tåget. Under tidigt 1960-tal drev han ett litet tryckeri som blev känt för sina stormönstrade tyger i klara färger och 1970 var han med och startade textilkollektivet 10-gruppen. Från mitten av 1960-talet började han försörja sig som fotograf och arbetade med reklam, reportage och mode. Hans bilder publicerades bland annat i Dagens Nyheter, Form och Vi. Han var också under en tid lärare vid den legendariska Fotoskolan, vilken leddes av fotografen Christer Strömholm.

På Moderna Museet visades 1979 utställningen Med kameran som tröst där Carl Johan De Geer samlat 412 bilder från 1958–79. Denna samling gav han året efter ut som bok, och 2004 kom det en uppföljning (del 2) men nu i formen av en film. Här presenterade De Geer sitt på många sätt känslomässiga och personliga förhållande till kameror och till fotograferandet. Kameran var ett sätt att komma nära människor, att förstå och att tolka omvärlden. Hans fotografier var nästan aldrig arrangerade, utan mer en dokumentation av vardagliga motiv och miljöer, utifrån en snapshot-estetik. Detta var ett sätt att fotografera som påminner om den dokumentation som gjordes av Andy Warhol och hans liv på the Factory under 1960-talet av fotograferna Billy Name och Stephen Shore.

För Carl Johan De Geer är mängden bilder viktig, vi skall se många fotografier och de skall hänga tätt. Han vill inte montera sina fotografier i passepartout och ram. Presentationen av hans fotografiska verk fungerar därmed som en sorts serier eller stillastående film där vi kan följa ett förlopp. Han betraktar sina gamla negativ som en tidsmaskin där vi får möjlighet att möta människor som kanske är döda idag eller helt enkelt fyrtio år äldre.

Intendent: Anna Tellgren